150-årsjubileum

Ett brev rörande "sänkt sedebetyg"

Bara några år efter att Norrköping fått spårväg kom spårvägen att få en uppmärksammad roll i ett av förhörsprotokollen vid läroverket. Historien återges bäst i det välformulerade brev om föräldern skrev och som återfinns som bilaga.

"Till lärarkollegiet vid Norrköpings h.allm. läroverk.

Min son, Birger Georg Axelsson, har, enligt vad till kännedom kommit, blifvit av läraren vid härvarande läroverk, fil.kand. Erik Levin, beskylld för att hafva av honom Söndagen d. 10 sistl. November vid ½7 - 7-tiden e.m. påträffats å bakre plattformen av en spårvagn rökande; att vid sagda tillfälle underlåtit att helsa på läraren; att hafva blåst cigarr- eller cigarettrök i ansiktet på honom samt hånskrattat åt honom. I följd häraf skall hans sedebetyg för terminen hafva nedsatts.

Riktigheten af dessa anklagelser bestrider jag på det bestämdaste.

Vissa händelser, som timade den dagen, göra, att jag - äfven med stöd av min hustrus dagboksanteckning - mycket väl erinrar mig allt, som då passerade, och får jag på grund deraf under edlig förpliktelse anföra följande:

Omedelbart eller kort efter middagen vid 3-tiden nämnda dag begav sig Birger till en skolkamrat Arvid Ringstrand. Hos honom uppehöll han sig till kl.5 då han gick hem, följd af Ringstrand öfver Oskar Fredriks bro. Derifrån tog han vägen snedt över Karl Johans torg och parken vid Vattenkiosken samt var hemma i sin bostad senast kl.5.20 e.m. Han satte sig då och läste geografi. Tillsagd af mig, för att icke störas av syskonens samtal, förflytta sig till sängkammaren gjorde han det, och här satt han oafbrutet vid sitt geografistudium till kl. 7.40 e.m., då jag inkom till honom och sade, huruvida han hade tid och lust att följa med systern och hennes väninna till Arenateatern för att se Johan Jolins pjäs "Unghanses dotter". Han bejakade detta och frågade om han kunde få taga med sig en kamrat. På mitt jakande svar begaf han sig först till Einar Gustafsson, men sedan, då han icke träffade honom hemma, till Arvid Ringstrand. Birger och Ringstrand gingo nu från Trädgårdsgatan uppför Drottninggatan till Skolgatan, utför dervarande backe, snedt öfver Gamla torget upp till Promenaden och sedan till Arenateatern, där de träffade Birgers syster och hennes väninna. Efter spektaklets slut gingo de alla tillsammans hem och ankommo dit strax efter kl. 11 e.m., då jag sjelf ännu var uppe och mottog dem.

Af denna redogörelse framgår tydligt och klart att han ifrågavarande afton icke varit ute i staden vid den tid han anklagas hafva begått ofvannämnda förseelse; varför han således icke kan hafva hvarken då, ej heller flera timmar vare sig före eller efter nämnda tid, påträffats i en spårvagn rökande och uppförande sig oförskämt mot ifrågavarande lärare och att således den mot honom i den delen riktade anklagelsen är oriktig och endast synes kunna förklaras genom något lärarens misstag på person.

Efter vad jag försports, lära äfven på andra grunder hans sedebetyg för terminen nedsatts. Jag har dock icke lyckats få dessa klart preciserade och ser mig derför för tillfället ur stånd att bemöta dem. Men jag kan ej underlåta att uttala den förmodan, att dessa skäl kan hvila på förutfattade meningar med anledning af Birgers, för flera terminers sedan ådagalagda icke-klanderfria uppförande, och skulle måhända , äfven de, vid noggrannare granskning visa sig ohållbara, så mycket mer som Birger, enligt hvad han för mig bestämdt uppgifvit under såväl denna som föregående termin icke erhållit någon rättelse eller anmärkning af någon af de lärare med hvilka han haft att göra, samt dessutom ärligt mödat sig att icke genom sitt uppförande gifva anledning till klander.

På grund af hvad jag här anfört, hvars riktighet för öfrigt kan styrkas af min hustru, Birgers syster Astrid och hans skolkamrat Arvid Ringstrand samt slutligen af fröken Eva Forsman, vågar jag anhålla att rektor och lärare vid läroverket behagade taga hänsyn härtill ifråga om bedömandet af Birger Axelssons sedebetyg.

Norrköping d. 2 December 1907
Johan Emil Axelsson"

Det här välskrivna brevet var skrivet av en "kommateringens mästare" nämligen redaktionssekreteraren på Norrköpings Tidningar.