Oövervinnerlig IX Så långt ögat kan nå breder stora gröna slätter ut sig. Solen värmer mig medan det mjuka gräset kittlar mina bara ben. Lukten av blommor och frisk luft fyller mina lungor. Jag börjar springa. Jag kan känna hur det nästan bränner i bröstet när lungorna kämpar att pressa ut luften i kroppen. Men jag saktar inte ned. Det känns som om jag flyger, svävar högt uppe bland molnen där ingen kan nå mig, inget kan stoppa mig. Om jag bara flyger lite högre kan jag nudda stjärnorna. Snart där, bara lite till. Nästan framme. Ett högt och illalåtande oljud skjuter ner mig från himlen. Den starka solen slocknar och de gröna slätterna krymper tills det inte finns ett spår kvar av dem. Den friska luften har plötsligt blivit tjock och full av tunga avgaser, jag kan inte andas längre. Nu finns inga spår kvar av den stora ängen som en gång lång utspridd framför mig, bara stora hus och vägar. Snabbt kliver jag på bussen och sätter mig längst bak. Fler hus rullar förbi utanför men jag blundar tungt. Känslan av oövervinnerlighet sprider sig och jag återigen se de gröna slätterna och känna vinden i ansiktet när jag ännu en gång flyger. Denna gång når jag stjärnorna. JASMINE KARLSSON