övergivet värdshus i Zermatt nära gränsen till Rom. Matilda höll hela tiden hårt i Agatas hand och var som klistrad vid hennes sida. Agata strök henne då och då över håret och förklarade att hon var så modig och att det inte var många åttaåringar som skulle våga åka på en sån lång resa som hon gjort. De delade upp sig för att sova, men Luca stod inte ut ensam i det mörka rummet med det knarrande taket. Istället smög han försiktigt till rummet där Mio sov. Utan att fråga om lov först, kröp han ner i den obekväma sängen. Den mörka natten kändes tryggare med sin bästa vän vid ens sida och föreställningen om att det sitter självlysande stjärnor i taket. Morgonen därpå möttes de dock av en shock. Värdshuset stod tomt. Varken Agata eller lilla Matilda syntes till och den vita Volvon var borta. Killarna stod ensamma på parkeringen och stirrade ut mot horisonten. De var så nära sitt mål, men de skulle inte ta sig dit utan Agata. Mio hade litat på henne. Kanske hade till och med Luca börjat lita på henne. Men nu föll allt och Luca skrek ut i frustration. Mio försökte övertyga Luca att det var okej. Att de skulle ta sig till Rom på något sätt. Att det säkert fanns fungerande tåg eller bussar som gick åt rätt håll. De skulle klara det. Vägarna i Italien såg inte ut att vara i mycket bättre skick än vad de sett tidigare. Himlen var ett lika tjockt lager av grått och många av träden var lika kala. De hade lyckats ta ett tåg till Milano och satt nu på ett annat tåg som var på väg mot Rom. Mio försökte hålla upp både sitt eget och Lucas humör, han pratade hela tiden om hur allt säkert skulle bli bättre ju längre in i landet de kom. Men Luca såg igenom Mios positivitet. Han såg hur sin vän nervöst drog händerna genom sitt blonda hår gång efter gång och hur hans händer skakade lätt och trevade efter sitt cigarettpaket. Mio började röka när han var fjorton, i samband med att situationen med hans familj blev allt värre. Han var sexton nu och en sextonårings ovanor var inget som folk längre brydde XVII