sig om. Mio hävdade dessutom att lungorna blev lika förstörda av att bara andas in luften, så vad spelade det för roll. Men nu hade han inga cigaretter och hans solglasögon var uppskjutna i pannan. Timmarna gick och pojkarna blev allt mer nervösa. Nog såg Italiens miljö lite friskare ut, men skillnaden var knapp. Det fanns lite fler löv på träden, gräset var inte lika visset, himlen var lika tung och grå. Mio rotade efter något i sin ryggsäck.Han hittade inte det han letade efter, men det låg något annat där. En lapp med värdshuset logga på och prydlig text skriven i svart bläck. Han läste igenom det snabbt, flämtade lätt ichock och visade det sedan till Luca. Jag kan inte fortsätta denna resa. Matilda och jag måste genast ge oss. Jag har precis fått veta av Matildas far att min syster har avlidit. Hon hade tagit sig till Frankrike och något måste ha hänt. Hennes man väntar på oss där. Jag är ledsen att vi inte kan fortsätta resan, men jag vill inte att Matilda ska komma till Italien och få reda på att hennes mor inte är i livet. Jag är säker på att ni förstår min situation. Hitta närmaste tågstation och ta er till Rom. Jag hoppas att ni finner vad ni söker. Agata. Lucas blick mjuknade lite efter att han läst brevet. Han var fortfarande upprörd att hon lämnat dem ensam, men samtidigt hade Agata varit i en svår situation där hon skulle behöva förklara för sin systerdotter att hennes mamma dött. Han sjönk ihop lite och lutade sitt huvud mot Mios axel. ”Vi fick inte ens en chans att säga tack,” började han. ”Men jag litade aldrig riktigt på att hon skulle ta oss hit ändå.” XVIII