Roms centralstation var en övergiven byggnad. Gångarna var tomma och golvet fyllt med ett tjockt lager damm. Staden såg lika förfallen ut. Människorna som gick längs gatorna såg trötta ut. Allt var stort, men det var varken som de drömt om eller som de hört om. Det var vid det här laget som Luca började tvivla på om hans biologiska föräldrar ens fortfarande var vid liv. Mios hand letade sig till Lucas och de höll varandra hårt. De var i ett främmande land, de visste inte vad som väntade vid nästa kvarter. Solen syntes svagt igenom molnen när de kisade upp mot himlen, ett svagt ljus av hopp. De hade varandra och kanske, bara kanske, skulle de få se stjärnorna inatt. XIX