”Manuel, vi går ut nu!” Jean tittade in igenom dörren. Manuel reste sig upp och lämnade Beatrice bakom sig. Vänstra benet värkte fortfarande efter batongslagen och påminde om sammandrabbningarna. Ett par veckor tidigare hade allting känts mer självklart för Manuel. Han hade skjutsat några av de andra studenterna till en lägenhet några kvarter bort från universitetet och alla hade hjälpts åt. De andra verkade nöjda med ockupationen och gatuslagsmålen. Manuel saknade det samtidigt som han förbannade att alla verkat tappa orken att fortsätta kämpa, omedelbart efter briserade de inre konflikterna och den revolutionära kraften började förloras. Jean halvsprang ner för gatan. Manuel låg några steg bakom. En ljusblå bil körde förbi och stannade lite längre fram. Tre män med kortklippt hår och likadana bruna skinnjackor mötte upp bilen. ”Jean, vi går hit!” ropade Manuel och tog in på en sidogata. Två av männen lade märke till de två och följde efter. ”Grabbar, var ska ni?” ropade en av dem. Jean gav dem fingret och Manuel drabbades av panik. ”För i helvete, de är ju poliser, idiot!” skrek Manuel och drog tag i sin kompis ”Skynda dig!” Det var kväll men inte mörkt. Solen hade värmt hela dagen och gatstenarna var fortfarande ljumna. Om allting hade varit en film hade lugn pianomusik spelats i bakgrunden. De två sprang framåt men det kändes som att de inte kom framåt. Manuel var trött. Inte bara i kroppen men i hela sin existens. Poliserna kom ifatt. Två av dem tryckte ner Jean i marken, slog honom hårt i ryggen med knutna händer. Den tredje tryckte upp Manuel emot väggen. Ena örat skrapade emot den vita putsen. Jean svor och försökte göra motstånd. Manuel grät. Han kunde inte längre andas, bröstet fylldes av panik. Pianomusiken tystnade och han hade fallit till marken om inte den tredje mannen i skinnjacka hållit fast honom. XXI