”Kommunistbögar!” skrek en av poliserna. Manuel satt lutad emot väggen och grät. Han hade inte blivit slagen. Jean låg orörlig på marken. Två veckor tidigare hade Valle Giulia brunnit och de revolutionära hjärtana med det. Även Manuels. Männen i skinnjackor hade lämnat de två studenterna. Jean hade satt sig upp. Hans bröst värkte och han blödde ur munnen. Manuel höll hans hand. ”Vi skiter i det här” sade han. ”Vad menar du?” ”Det kommer inte att gå; vi håller inte ihop längre, polisen är överallt och det finns inget vi kan göra åt det.” Jean reste sig upp ställde sig mitt emot Manuel. ”Ställ dig upp, jävla fitta!” skrek han ”Ställ dig upp!” Manuel reste sig upp. ”Tror du att vi bara kan ge upp? Det är försent nu, om vi inte fortsätter slåss så kommer de att vinna. Om du slutar slåss så kommer vi att döda dig, förstår du?” Rödfärgat spott slungades ur hans mun och träffade Manuel. ”Vad ska jag göra då?” pressade han ur sig. ”Va?” ”Vad fan ska jag göra då?” skrek han nu. ”Du är ju helt dum i huvudet” väste Jean. Inte längre med samma ilska i rösten så som strax tidigare, utan nu med rent förakt ”dra åt helvete, Manuel.” Han lämnades ensam på den smala gatan. En kort stund av förvirring resulterade i en fullständig katastrof. Manuel Allegri fanns inte längre. Han satt fullt levande lutad emot en väg på en av Roms bakgator inte många hundra meter från Universitet, men han fanns inte längre. Hans tillvaro rämnade, hans framtid tynade men Beatrice tände ytterligare en cigarett på glöden från den förra. XXII