mig. Det är samma stämning som fyllde krigshären mot upprorsmännen i Belgica; vanliga människor som fått för sig att de vill se blod, bara för att någon högre uppsatt sagt det. En offentlig avrättning, ingenting annat skulle intressera så många människor. Vilket betyder att en väldig klump av stadens invånare blockerar vägen framför mig. Jag kliver av Lazarus och lägger en mjuk hand på hans mule. Om jag inte vill meja ner halva folkmassan så finns det inte en chans att Lazarus tar sig igenom den. Hans mörka, visa ögon möter mina, sedan vänder han sig om och traskar tillbaka ut mot porten. ”Din häst ger sig iväg!” utbrister en kvinnoröst bakom mig. ”Jaså? Det märkte jag inte”, svarar jag torrt utan att ta någon vidare notis om henne. Jag placerar en lätt hand på Maereos fäste, och den andra framför mig som en sköld mot gatans alla människor. Att vandra genom Rom en dag som denna, med den italienska halvöns torra sommarvärme i nacken är lättare sagt än gjort. Striderna och marscherna i legionen var jämfört med Roms stadsliv en bagatell. Tusentals personer som ska till olika platser och göra olika saker, och inte en enda av dem verkar ha någon åtanke om att alla de andra tusen personerna också ska någonstans. I norr var det bättre. Befolkningen där är mycket färre såklart, och de flesta ägnade faktiskt några sekunder av sin tid för att underlätta andras färder genom städerna. Men Rom är inte norr, och på de nästan alltid överfyllda gatorna har man inte råd att vara osjälvisk. För att ens ha en chans att ta sig fram genom staden så måste man helt enkelt glömma konsten att vara en hygglig människa. För varje steg man tar så finns det någon som man måste knuffa undan för att kunna ta ett till. För att vara världens största stad så har Rom väldigt trånga gator. Men mitt jobb är att döda och inte att lägga vägar, så jag gör precis som alla andra, och tränger mig fram så gott jag kan. En man krockar in i mig. XXIV