”Ursäkta mig!” mumlar han hastigt och stryker förbi mig. Hans krage är lång, och enkelt att få tag i. Han vänder sig sakta och snopet mot mig. Våra blickar möts, hans ögon är ljusblå och taggiga, och pupillerna rör sig hit och dit som en insekts vingar. Efter bara en glimt mot mitt svärd och handen som vilar på det så trycker han tillbaka min börs i handen, och jag släpper taget om honom. Jag vänder mig om och forsätter framåt, och hoppas att det var det sista jag någonsin kommer se av honom. Jag förstår nu varför Elianne verkar trivas så bra här, det finns ett överflöd av upptagna människor vars fickor och börsar enkelt kan tillfredsställa hennes och många andra romares desperata kleptomani. Varför blev jag förälskad i en kvinna som stjäl istället för att arbeta? Men vettig kärlek är kanske lika sällsynt som ett lönsamt arbete i Rom, så man får ta vad man kan hitta i båda fallen. Det är ju bara synd att Elianne endast hittade kärleken, för vad jag kan minnas så är stöld straffbart. Förhoppningsvis har hon inte blivit ertappad med handen i någon tillräckligt viktig persons ficka, som med sin viktighet fått henne hängd. Nej, såklart inte det vet jag ju, hon skulle aldrig tillåta sig själv att vara så oförsiktig. Jag fortsätter framåt såsom tidigare, och det tar inte lång tid för ropen ifrån folkmassan vid Vespasianus forum att nå mig. Tillsammans med folkets ilska och torgets vattniga bloddoft fyller de mig. Till slut kan jag se den väldiga fontänen som pryder torgets center. En magnifik, uråldrig tingest som säkert funnits här ändå sedan torget först byggdes. Nu fungerar den mer ett utkikstorn än en fontän, övertäckt av lortiga barn likt myror på en myrstack som för allt i världen vill se dagens underhållning. Min blick förenas med det stora havet av människor, och i torgets kant, mitt emot fontänen står den väldiga scenen av trä. Dess brädor tapetserade med blod, och träklossen och de avkapade huvudena dess möblemang. Bakom den, en alldeles för lång rad av män och kvinnor, kedjade och med soldaters XXV