spjut i deras ryggar. Längst fram på scenen står en bödel, vars mörka dräkt är fläckad av blod, och iklädd en lika mörk huva såsom det passar en bödel. Där står även en präst, vitklädd och utsmyckad såsom det passar en präst. I sina händer håller han ett långt pergamentpapper, som han slappt, nästan nonchalant läser upp ifrån. Prästen ropar upp ett namn, sedan kliver namnets ägare upp och får huvudet tryckt mot klossen. Prästen utropar en bön, och efter orden så låter han bödeln göra sitt. Det korta ljudet av metall genom kött och trä fyller torget, följt av publikens rop och hurrande. Jag skakar på huvudet. Kvällssolen har precis börjat försvinna, men kön är fortfarande lång, och i Rom brukar avrättningarna börja under förmiddagen. ”Elianne!” Nonchalant. Jag blir till is. En kvinna förs upp på scenen. Elianne är ett vanligt namn, kanske inte så vanligt, men tillräckligt vanligt. Kvinnan vars namn är Elianne trycks ner på knä och lägger huvudet mot klossen. Man blir väl inte avrättad för stöld? Nej, i värsta fall förslavas man i något år. Prästen börjar utropa bönen, nästan lika taktlöst som han sade fångarnas namn. Jag börjar också att säga en bön, men den av den motsatta sorten. Bödeln höjder sitt svärd, och jag håller hårt om mitt eget. Jag blundar. XXVI