föremål och han verkade så fridfull där han satt. Som om han inte hade en hel familj att ta hand om. Hon hade inte hjärtat att störa honom. “Stå inte bara där, mitt barn. Jag har något jag vill visa dig.” sa Lucius plötsligt utan att titta upp från sitt arbete. Utan att säga ett ord gick hon bort till Lucius och tittade över hans axel för att se vad det var han jobbade med. Lucia var helt mållös och kunde inte finna orden. Framför henne på den stökiga arbetsbänken låg två hängsmycken i någon metall hon aldrig hade sett förut. Det ena halsbandet hade formen av en sol och var inte större än en större oliv. Det andra halsbandet hade formen av en halvmåne i ungefär samma storlek. Men det var inte symbolerna som gjorde henne mållös utan de noggrannhet som Lucius måste ha lagt ner på smyckena. Olika mönster var ingraverade över berlockerna tillsammans med två andra symboler. En lyra och en pil. Apollo och Diana. Livia och Lucia. “En till min musa.” sa Lucius och höll upp båda halsbanden. “Och en till min jägarinna.” Hans ögon var fyllda av stolthet, men om det över halsbanden eller över Livia och henne själv kunde hon inte avgöra. “Varför får jag ett halsband?” Hon tvekade att ta emot den när hennes morbror höll fram mån halsbandet åt henne. Det kändes inte rätt för henne att ta emot en sådan gåva. Efter allt som han hade gjort för henne, efter allt han hade gett upp för henne. “För att, min lilla jägarinna, ni behöver något när tiden blir XXXVI