svår.” svarade Lucius klappade henne lätt på kinden. Hon hade fått höra många gånger att hon var rätt lik sin mor Cordelia. Långt hår svart som kol och liknande ansiktsdrag. Men hennes solbrända hy och mörkblåa ögon var en gåva från hennes far. Men bortsett från hårfärgen var hon inte lik sin morbror. Han hade ljusbruna ögon, precis som Livia och hennes lillebror Adren. Innan hon kunde fråga honom vad han menade med det, gav han henne en stor kram. Snabbt blev hon lugn men hon var tvungen att bita sig i tungan för att hålla tillbaka tårarna. Hon älskade sin Lucius och allt han hade gjort för henne och hon skulle alltid göra det. Men det fanns en saknad djupt inom hennes hjärta som för alltid skulle finnas kvar. Saknaden efter hennes mor, Cordelia som hade dött några dagar efter Lucias födelse och hennes far som hon inte ens visste vem det var men som alltid fanns med i hennes tankar. En hård knackning ekade i den lilla smedjan. Lucius släppte hennes genast och skyndade sig fram till dörren för att se vem det var. Hon kunde se hur han knöt sina händer och andas tyngre. Det var ett oväntat besök, fastslog hon när hon såg hur hennes morbror reagerade. Vem kunde det vara? Till slut vände sig Lucius sakta om med ren fasa lysande i hans ögon. All färg hade försvunnit ur hans ansikte när han snabbt kom fram till henne och la halsbanden i hennes hand. “Håll dem nära er och gudarna kommer beskydda er.” I den andra handen höll han i sitt svärd som han också gav henne. Sen allt hände så fort. Ena ögonblicket tittade hon på de två halsbanden som nu låg i hennes hand och i andra ögonblicket hade dörren lossnat från gångjärnen och beväpnade vakter och XXXVII