Hon var tvungen att sakta ner när hon kom ut på större gator där människor flockades för att inte springa in i någon men så fort hon kom till en mindre väg ökade hon farten. Hon kunde dessa gator in i minsta detalj och visste vart hon var på väg. Bilderna av Lucius ansikte när hans livskraft rann ur honom som sand i ett timglas gjorde ville inte lämna hennes näthinna. Behovet av att skrika och sparka på någon eller något var nästan öronbedövande. Men behovet av att brista ut i tårar var överväldigande. Varje hjärtslag var som ett hugg mot hjärtat och saknaden som hade varit där tidigare hade nu växt sig större. Hon skulle aldrig kunna förlåta sig själv för att ha sprungit iväg från smedjan och lämnat Lucius kvar där. När hon äntligen kunde se skogen torna upp sig i horisonten vågade hon sakta ner och när hon till slut kom till ett stopp värkte det i hennes ben och bröstkorg. Varje andetag var ansträngande och hennes lungor verkade aldrig få tillräckligt med syre som de behövde. Andfått började hon gå mot skogen och stödde ena handen mot hennes höft. “Vart fick en flicka som du tag på ett svärd som det där?” frågade en okänd röst bakom henne. Hon kom till ett absolut stopp. Hon hade varit för upptagen med att tvinga sina ben att röra på sig att hon inte hade märkt att hon var förföljd. Nu var det försent att ta sig därifrån. Det fanns bara ett alternativ kvar nu. Slåss. Sakta vände hon sig om och granskade sin motståndare. Framför henne stod en ung man några år äldre än henne och lekte med en dolk i sin ena hand. Han var helt klädd i mörka färger och i något som verkade någon form av rustning i läder. XXXIX