höll i hennes hand. Det enda som hon kunde se var soldaten framför henne, täckt av blod. Hennes morbrors blod. Med ett argt vrål drog hon åt sig sin hand och kastade sig mot soldaten med dolken i högsta hugg precis när vakten lät sin pil klyva luftrummet rakt mot henne. *** När Livia var liten hade solnedgången gjort henne rädd. Det betydde att dagen var slut och att stora otäcka monster skulle komma ut för att leta upp små barn och äta upp dem. Det var i alla fall sagan som hennes mor alltid hade berättat för henne. Nu visste hon att det inte var något farligt med solnedgångar. Men hon kunde fortfarande inte skaka bort känslan av att något hemskt hade hänt och att något ännu hemskare var på väg att ske. XLI