XLII “Stå inte bara där och glo. De kommer inte komma tillbaka på ett bra tag. Inte förrän solen har gått ner helt.” sa Adela medan hon gick igenom de fånga mynt de hade tjänat under dagen vid torget. Livia observerade sin mor noga där hon stod vid fönstret. Skymningen hade kommit och det blev snabbt mörkare och mörkare i deras lilla kök. Adela satt vid det lilla matbordet och räknade pengarna om och om igen som om det skulle finnas mer pengar vid nästa räkning. Det gjorde ont i Livia när hon såg hur hennes mor sjönk ihop för varje gång hon räknade pengarna. Hon ville göra något för att hjälpa sin familj men hon visste inte hur. Det enda hon hade att erbjuda var att sälja blomsterarrangemang och det skulle inte resultera i mycket pengar, inte så mycket som de skulle behöva. Ibland önska hon att hon var som Lucia, smart, snäll och skicklig. Även om Lucia hade försökt träna med henne i ett par år nu med olika typer av redskap så kunde hon aldrig bli lika bra som Lucia, vare sig det handlade om svärdfäktning eller jakt. Hon kunde inte se en framtid där Lucia inte fanns vid hennes sida som den bästa vän hon var. Det fanns en mörk del av henne som hon aldrig skulle visa för Lucia. Det faktum att hon var avundsjuk på henne. Framförallt Lucias nära relation med hennes egna far. Medan Lucia var bra på allt så var hon själv bara en vacker flicka som plockade blommor. Hon skulle aldrig bli något mer än det. “Vi måste sälja några saker om vi ska ha råd med mat de kommande dagarna.” Adelas röst väckte upp Livia ur hennes tänkande. Hon fann en tröst, oavsett hur mycket skuld hon fick, i att för hennes mor var Livia nummer ett, aldrig nummer två. “Det där är Lucias, den kan vi inte sälja”, sa Livia förskräkt