när hon såg att Adela hade hittat en blank silverliknande ring med en mörkblå sten i. “Allt som är Lucias är vårt. Hon bor i vårt hus, hon äter vår mat och då kan hon lika gärna hjälpa till med kostnaderna. Den här kan vi säkert få en rejäl slant från.” sa Adela hårt och studerade den över det lilla ljuset på bordet. Den var väldigt vacker och de skulle kunna få rätt bra betalt för den, det kunde hon inte förneka. Men hon visste vilken historia just den där ringen hade. “Mor, Lucia skulle gå med på att sälja allt hon ägde, vilket inte är mycket men inte den där ringen.” tryckte Livia på. Hon var tvungen att stoppa sin mor från att sälja ringen men hon fick inte vara uppkäftig för då skulle allt bli värre. “Vad som säljs och när det säljs är inte upp till henne. Så länge hon lever i vårt hus ska hon följa vad vi säger”, sa Adela argt och tonen i hennes röst signalerade att diskussionen om ringen var över. Hon hade bestämt sig och ringen skulle säljas, oavsett vad Livia sa. Med ett sista försök att vinna över sin mor på sin sida, viskade hon; “Det var Cordelias. Det är allt Lucia har från henne.” Så fort orden hade lämnat hennes tunga blev allt tyst. Bara yttrandet av de orden fick temperaturen i rummet att sjunka avsevärt. Det enda som hördes var några grenar som skrapade lätt mot huset och vinden som ven utanför. Livia försökte att få ögonkontakt med sin mor men Adela tittade bara in i ljuset på bordet, som om hon var fast i trans och befann sig flera hundra mil bort ifrån staden. Till sist tittade Adela upp på Livia med något mörkt i blicken, XLIII