XLIV något som Livia aldrig hade sett i sin mors blick innan. “Tro mig, det gör Lucia gott att bli av med ringen. Bli av med allt som binder henne till Cordelia.” “Hur kan du säga så? Den tillhörde hennes mor som hon aldrig fick träffa!” utbrast Livia förfärat och höll ena handen för munnen. Det var ingen hemlighet att Adela inte hade några varma känslor om sin svägerska men hon hade aldrig uttryckt det på det här sättet. Med ett brinnande hat i blicken. “Den kvinnan var en lögnare som använde sin egen brors kärlek till henne mot honom. Hon är inte värd att minnas.” sa Adela kallt. “Hon lämnade sitt egna barn medan hon själv sprang iväg efter sin älskare.” “Varför har inte jag hört något om det här?” frågade Livia hest. Hennes far hade aldrig talat om Cordelia men av det hon hade fått höra så hade hennes faster varit en snäll och glad själ som bara ville sprida kärlek och glädje. Att hon hade lämnat sitt nyfödda barn ensam fanns inte i Livias värld. Ett högt sorgset skrik klöv tystnaden och fick både mor och dotters uppmärksamhet. Adela mumlade något ohörbart åt Livia innan hon gick in i det lilla sovrummet till Livias tre år gammal bror Adren. “Livia vattnet är slut. Gå ut och hämta lite vatten, din bror har hög feber och behöver vätska!” Det tog ett ögonblick innan Livia förstod vad hon skulle göra. Utan att säga emot eller klaga öppnade hon dörren och klev ut i den kalla nattluften. Den kalla luften fyllde hennes lungor och hon tog några djupa andetag och tog in dofterna av skog runt omkring sig. Det var tyst bortsett från ljud och svaga röster som kom från stadens