XLVI människor och besöka de heliga templen som fanns där. De offrade alltid något hemma i deras hus och gick sällan till tempel. Enligt hennes far hade de inte tid med sådant och att gudarna blev nöjda ändå. Men det som lockade henne mest med kärnan av Rom var inte de fantastiska templen eller människorna där utan senaten. Ända sedan hon hade varit liten och faktiskt börjat förstå hur staden drevs hade hon varit fascinerad av senaten. När hon och Lucia hade varit tolv år hade de skämtat om att Livia skulle ta över senaten och Lucia skulle slå ner alla hennes motståndare. Men vad Livia inte hade berättat för Lucia den kvällen var att hon skulle ta sig dit och hon skulle leda senaten. Oavsett vad som hände skulle hon bli den första kvinnan att komma in i senaten. Till sist kom hon fram till hinkarna och tog ett stadigt tag om en hink. En skulle räcka gott och väl. Hennes ljusa hår blåste över hennes ansikte och hon var tvungen att använda andra handen för att hålla det ur vägen för att inte snubbla med vattnet. Det skulle inte hennes mor bli glad över. “Psst! Du okända flicka med vattenhinken!” hörde hon en röst väsa. Snabbt stannade hon och läste av sin omgivning precis som hennes far och Lucia hade lärt henne att göra. Det blev snabbt tyst igen och hon kunde inte se något som stod ut. “Hallå?” sa hon tyst medan hon sakta ställde ner hinken för att inte spilla något. Sakta rörde hon sig lite närmare de mörka träden och var beredd att skrika och springa om det skulle behövas. Precis när hon kom fram till där skogen blev tätare dök en mörk figur upp framför henne, knappt urskiljbar från träden. Men hon