kunde se konturerna av en person. Hon kände hennes hjärta slå hårt och hon var säker på att den okända personen framför henne kunde höra hennes hjärtslag. “Livia, det är lugnt. Det är bara jag.” sa Lucia och kom ut ur skogen en bit bort från huset. Livia kunde inte se sin kusin ordentligt men hon kände på sig att någon inte stämde. Sättet som Lucia gick på, bestämt men samtidigt graciöst var inte lik henne. Hennes konturer såg annorlunda ut också, hon hade inte längre på sig en klänning utan något som satt tajtare åt hennes kropp. “L-lucia?” stammade hon fram och tog ett par steg bakåt. Nu fanns det två personer framför henne och hon var säker på att en av dem var Lucia men den andra visste hon inte vem det var. Hennes blick föll till de två långa konturerna av ett svärd och en dolk i Lucias händer. “Livia ta det lugnt. Det är bara jag och en- vän.” sa Lucia och kom äntligen ut till det lilla ljuset som gjorde det möjligt för dem att se varandras ansikten mycket bättre. Hon tittade skeptiskt mot den andra personen och uppfattade Lucias korta paus vid ordet vän. “Vän? Titta vi gör framsteg! Jag sa ju att du skulle gilla mig till slut!” utbrast den andra personen och hoppade ut ur skogen. “För det första, du är inte min vän, för det andra jag gillar inte dig och för det tredje va tyst.” väste Lucia argt. “Bry dig inte om Kassander, det gör inte jag.” Kassander fnyste till och gick ett par steg därifrån och lämnade Livia och Lucia ensamma. “Jag har så mycket att berätta men jag hinner inte just nu. Vi måste ut ur Rom till en närliggande XLVII