XLVIII by.” Lucia gav Livia något kallt och när hon tittade visste hon direkt vad det var. Ett halsband med en sol berlock tittade tillbaka på henne och hon kände direkt igen sin fars arbete. Hon hade sett den ett par gånger när hon hade hälsat på honom där. “Varför har du dem?” frågade Livia och tog ett steg bakåt. Nu studerade hon Lucia mer noggrant och såg smärtan som lyste i hennes ögon. Vad hade hänt? “Livia, vi måste härifrån, det är inte säkert.” sa Lucia och tog hennes hand. Något blött och kladdigt snuddade vid Livias hand och hon drog förskräckt den åt sig. Lukten av metall slog mot henne och hon vågade inte titta ner på sin hand. “Vad hände?” tryckte hon fram men hon vågade fortfarande inte titta ner på sin hand. Hon hade alltid varit extra känslig mot blod och hon var rädd att om hon tittade ner på sin hand så skulle hon svimma. “Förlåt”, sa Lucia när hon insåg vad som hade hänt. Hon drog åt sig sin hand och fokuserade sin blick på dolken i hennes andra hand. Svärdet hängde nu vid hennes sida. “Soldater kom till smedjan och-” Lucia tittade bort helt och vände sig mot Kassander. “Jag var tvungen att byta kläder, jag kunde inte springa i klänning.” “Lucia var är far?” fick Livia fram med gråten i halsen. Snälla, snälla Apollo, tänkte hon om och om igen. “Hörni, huset brinner.” sa Kassander och kom fram till dem. De båda vände sig om och tittade bort till huset en bit bort och det var sant. Huset brann och lågorna började få fäste i halm taken och den spred sig med en sån kraft och fart att under ett ögonblick gick det från en liten eld till att hela taket brann.