De kunde känna värmen från elden därifrån de stod och de stora varma lågorna klättrade upp mot den kalla natthimlen. Röken blev tjockare och tjockare och hon kunde inte lista ut ur elden hade startat. “Vi måste härifrån.” sa Kassander till Lucia. “Aldrig! Mor och Adren är fortfarande inomhus!” skrek Livia och kastade sig fram mot lågorna. De skulle ut därifrån, de kunde inte lämnas kvar. Elden slog mot henne och värmen brände hennes hud. Dörren brann och hon kunde inte hitta en öppning stor nog för henne att ta sig in. Det hade gått så fort och nu stod nästan hela taket och en stor del av huset i brand. Hur hade de kunnat missa elden? “Soldaterna är på väg och de kommer döda oss om vi inte sticker nu.” varnade Kassander och drog ett svärd. Hans blick var fäst vid en kulle där det stod två soldater med pilbågar och brinnande pilar. “De måste ha skjutit dem och siktat mot huset i vetskapen om att halmtaket skulle ta eld fort.” “Varför attackerar de inte?” sa Lucia och försökte dra undan Livia men hon brydde sig, hon hörde dem inte ens över elden. Det enda som hon brydde sig om var att få ut sin familj ur flammorna, men hon lyckades inte hitta en öppning. Hon försökte skrika deras namn men hon fick inget svar tillbaka. Hemska tankar började fylla hennes huvud men hon försökte att inte tänka på det. Det var inte över förräns det var över. “Livia! Vi kommer inte in och soldaterna är på väg mot oss.” vrålade Lucia och drog till sig Livias uppmärksamhet. Hennes ögon brändes av elden men mest av tårarna. Det kändes som om hela hon skulle explodera och smärtan som hon kände var XLIX