L översvallande. Det kändes som om någon hade huggit henne i hjärtat om och om igen. “Vi kan inte lämna dem här!” skrek Livia hysteriskt och försökte komma loss från Lucias grepp, men den andra flickan höll Livia i ett stadigt grepp och började dra henne därifrån. Tårarna gjorde synen svår men hon kunde urskilja soldaterna som kom snabbt emot dem och hon kunde höra hur pilar träffade i närheten av dem. Till sist drogs hon iväg därifrån och de började alla tre springa in i den mörka djupa natten. Träden slog i hennes ansikte och hon var tvungen att fortfarande hålla Lucia i handen annars skulle hon vände om direkt. Hon kunde inte förstå hur hon hade lämnat sin familj kvar där. Hur hon själv nu sprang för sitt liv medan de antingen brändes upp i elden eller blev dödade på svärd. Hennes mor som försöker få ekonomin att funka, hennes lillebror som aldrig skulle växa upp och se staden. Staden som hon hade älskat med hela sin själ men som hon nu avskydde. Den hade tagit hennes familj ifrån henne. Efter en tid som kändes som dagar stannade de till sist uppe på en kulle som låg utanför staden. Så långt utanför staden hade hon aldrig varit och därifrån kunde man se nästan hela staden. Eldar inne i stadens kärna som lyfte upp den för människorna där och som klättrade mot himlen. Den såg fantastisk ut på håll men allt hon kände för staden nu var avsky. En liten glöd i det mörka havet av staden syntes i utkanten och det högg till i magen på henne när hon insåg att det var hennes hus. Den plats som hade varit hennes allt var så liten och så obetydlig för den stora staden Rom, för hela Romarriket.