ljusrektangelns utdragna skepnad. Det börjar blöda från tummen. Hon suger på nagelbandet och blinkar blinkar blinkar. Men okej skit samma! Det är ändå ingen annan där. Hon tillåter sig själv gråta ut, men eftersom hon hållit tillbaka så pass länge kommer ingenting förutom lite fånigt blinkande. Suckande vänder hon sig om på mage igen. Jo, hon minns gårdagen. Hon minns att hon grät mestadels av tiden på planet ner till Rom. Hon minns att hon på knackig italienska hittade vägen till lägenhetshuset där hon illegalt hyrde rum av en tant med en förkärlek till luddiga koftor, trots den nästan plågsamma värmen så här års. Hon minns det blåa rummet med de vita gardinerna. Och hon minns att hon mötte upp Frida och hennes kurskamrater på kvällen för att “ta en drink”, vilket gick betydligt överstyr. LIII