LVI avtagande ljusrektangel. Sigrid sitter på Fridas balkong med en kopp kaffe framför sig och en apelsin i händerna. Hon har fortfarande sin pyjamasjacka på sig. Trevande försöker hon förklara sitt tillstånd för Frida och hennes rumskamrat som hon pinsamt nog glömt namnet på på grund av antalet glas vin hon drack kvällen innan. Hon tvekar på orden då hon förklarar känslan av otillräcklighet och ouppnådda förväntningar blandade med hemlängtan och oro. Sigrad skalar snabbt och nervöst apelsinen och känner hur apelsinsaften svider i såret på tummen. “Jag tror du har allt för höga tankar om andra, och allt för höga förväntningar på dig själv”, Frida böjer sig fram och fimpar i Sigrids kaffekopp. Sigrid ler snett mot henne. “Jo, jag har lyckats räkna ut det själv faktiskt”. “Vadå, tror du inte jag var helt förstörd av hemlängtan och ånger då jag kom hit?”, säger Frida och ler ömt. “Jag var rödgråten hela första veckan. Du är rätt intelligent och kan nog själv räkna ut att hemlängtan är en del av processen för de flesta av oss som hipp som happ flyttar hemifrån till ett annat land. Och hallå, det blir bättre.” Frida stryker henne över låret och reser sig upp för att hämta en ny kopp kaffe åt henne. “Jag vet”, svarar Sigrid och äter en klyfta apelsin. “Jag behövde nog bara höra det från någon annan än mig själv”. Frida ler, trycker ner fimpen i askfatet och går in i köket. Sigrid spanar ut över balkongkanten från sin plats vid de lätt rostiga utemöblerna och drar in dofterna av cigarettrök, avgaser och varm asfalt. Här skulle hon nog trivas trots allt; i staden och i kulturens centrum.