LVIII idag, vilken ära!” Han tog plats på bänken bredvid mig, hans tyngd fick den att knaka protesterande. “Ja, det är sannerligen en ära” svarade jag och misslyckades helt med att ens låta en gnutta positiv. Jag hade utkämpat många gladiatorstrider för någon i min ålder, och även om jag hade talang för det skulle jag aldrig njuta av dem likt publiken eller många av de andra gladiatorerna. Äran eller guldet har aldrig lockat mig. Jag hade blivit tvingad hit i brist på deltagare och nu var jag fast här mot min vilja tills den dag jag stupar i en av striderna. Hoppas att min död kommer vara till publikens nöje. “Såja gosse, du kommer göra väl ifrån dig där ute som vanligt. Jag hörde att du skulle möta Teras från Grekland i din första duell, en enkel match för någon som du!” Dolius gjorde sitt bästa för att höja mitt humör, men till ingen nytta. Dolius är en av de äldre tävlande här på Colusseumet. Han var en storväxt typ med lemmar som timmerstockar och skrämde oftast slag i sina motståndare bara genom att ställa sig ute på planen. Han var även en av de få vänner jag hade kvar här. Många hade sedan länge mött döden, antingen i form av ett lejon, giftiga ormar eller en annan mänsklig motståndare, men Dolius och jag själv hade överlevt hittills. Publiken höjde rösterna i ett högt jubel ännu en gång och Dolius vände sig om för att se vem som nu gått ett grymt öde till mötes. Nu när han väl var bortvänd från mig kunde jag se det hål som fanns in i hans huvud där en gång hans högra öra hade suttit. Jag var inte en gladiator