när han förlorade det, men jag har många gånger fått höra historien om hur tappert Dolius utkämpade sin allra första gladiatorstrid trots att hans öra hade fått smaka på hans motståndares svärd redan i de första tio sekunderna av matchen. Han hade varit i min ålder då. Helt plötsligt så märkte jag rörelse i ögonvrån. De andra gladiatorerna gjorde sig redo för att äntra arenan. Jag svalde hårt en gång och började långsamt resa mig från bänken. Ingen mer tid för tankar, det var dags att strida. Jag tog upp mitt svärd och min hjälm, båda blänkte klart och speglade mitt ansikte. Jag insåg nu hur sliten jag såg ut. Mitt mörka, axellånga hår hängde matt på varsin sida av mitt huvud och mina annars skarpa, gröna ögon tittade tillbaka trött på mig. Jag tog på mig hjälmen och samlade mig. Försökte ta fram den där sidan inom mig som stängt av alla känslor och bara fokuserade på att vara vaken i striden, på att vinna striden. Alla kämpar samlades i ett led bakom det galler jag nyss hade blickat ut igenom. Jag stod någonstans i mitten av alla, med Dolius vid min sida. Jag slängde en blick mot honom och möttes av ett uppmuntrande leende innan även han tog på sig sin hjälm. Vi sa ingenting, men jag visste att vi båda önskade varandra lycka till ute på planen. Gallret gav ifrån sig ett jämrande gnissel när det långsamt, långsamt hissades upp ur marken. Ledet sattes i rörelse och i par om två gick vi alla mot arenas utgång. Fötter stampade i takt och utgången kom allt närmare. Tillslut nådde jag den och klev ut i den obarmhärtiga hettan från solen, vars ljus tillfälligt bländade mig. Jag blev bedövad av publikens höga skrik och när jag äntligen fått tillbaka min syn genom att hålla min hand som skydd mot solen så kunde jag se det enorma folkhavet som var min publik för dagen. Jag hade aldrig sett så många människor förut i hela mitt liv och det värsta var, de lät mer blodtörstiga än någonsin förr. LIX